Storbritannien.html



United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland¹

(Flagga) (Statsvapen)
Nationellt valspråk: Inget, men det engelska kungliga valspråket är Dieu et mon droit. (franska för "Gud och min rätt")2 Big Ben och Houses of Parliament i London
Nationalsång: God Save the Queen
Huvudstad	London 51°30'N, 0°10'V
Största stad	London
Officiellt språk	inget, men engelska är de facto1
Statsskick Regent Premiärminister	konstitutionell monarki Elizabeth II Gordon Brown
Självständighet  • Deklarerad  • Erkänd	Treaty of Union 1707 1707
Yta  • Totalt  • Vatten	244 820 km² (76:e) 1,3 %
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	60 609 153 (22:a) 250,2 inv/km² (33:e)
BNP (PPP)  • Totalt 2006  • Per capita	$2 148 069 miljoner (6:e) $35 485
Valuta	brittiskt pund (£)3 (GBP)
Tidszon	UTC
Topografi  • Högsta punkt  • Största sjö  • Längsta flod	Ben Nevis 1 344 m ö.h. Lough Neagh 390 km² Severn 354 km
Nationaldag	ingen4
Landskod	gb (men .uk används som toppdomän)
Landsnummer	+44
1Officiella landsdelsspråk eller minoritetsspråk sedan 2001 är lågskotska, kymriska, iriska, skotsk gäliska och korniska. I Wales är kymriska ett officiellt språk; och i Skottland är skotsk gäliska ett officiellt språk sedan Gaelic Language (Scotland) Act 2005. Det officiella namnet i varje språk är: - kymriska: Teyrnas Unedig Prydain Fawr a Gogledd Iwerddon - skotsk gäliska: An Rìoghachd Aonaichte na Breatainn Mhòr agus Eirinn a Tuath - scots: Unitit Kinrick o Great Breetain an Northren Ireland - iriska: Ríocht Aontaithe na Breataine Móire agus Tuaisceart na hÉireann - korniska: An Rywvaneth Unys a Vreten Veur hag Iwerdhon Glédh 2 Det kungliga valspråket i Skottland är Nemo Me Impune Lacessit (Latin: "Ingen provocerar mig ostraffat"). 3Skottland och Nordirland utger sina egna, annorlunda sedlar. 4Varje delområde har egna nationaldagar: Wales 1 mars, Irland (inklusive Nordirland) 17 mars, England 23 april, Skottland 30 november.

Storbritannien eller Förenade kungariket (officiellt Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, engelska United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, kortform United Kingdom eller Britain^[1]) är en konstitutionell monarki belägen på de Brittiska öarna i västra Europa. Landet är med drygt 60 miljoner invånare den tredje folkrikaste medlemmen i Europeiska unionen, efter Tyskland och Frankrike.

Staten består av fyra riksdelar (eller constituent countries), med delvis separata politiska och juridiska system: England, Skottland och Wales belägna på ön Storbritannien samt Nordirland.

Kungariket Storbritannien grundades genom unionsfördraget år 1707 (Treaty of Union 1707) mellan England och Skottland (Wales var en del av kungariket England). År 1801 skapades Förenade konungariket Storbritannien och Irland då Irland införlivades. Förenade kungadömet har haft sitt nuvarande officiella namn sedan 1927, som ett resultat av att Irland delades politiskt 1922 och den södra delen fick utökat självstyre.

Det fulla namnet eller kortformen "Förenade kungariket" är det som används i svenska utrikesdepartementets Utrikes namnbok, men i allmänt språkbruk är formen Storbritannien den vanligaste. I de flesta fall finns ingen risk för missförstånd, men i särskilda fall kan det vara nödvändigt att specificera om Storbritannien syftar på den självständiga staten, staten exklusive Nordirland eller ön Storbritannien. Att använda England som beteckning för hela staten är felaktigt.

Under Förenade konungariket lyder också ett antal mindre avhängiga territorier, många av dem tidigare kolonier, belägna både i Europa och i andra världsdelar (se Storbritanniens översjöiska territorier). De associerade kronbesittningarna Jersey, Guernsey och Isle of Man hör inte till Storbritannien, men är formellt underställda den brittiska regenten.

Storbritannien är medlem av Europeiska unionen sedan 1973 och av militäralliansen NATO sedan den grundades 1949.

redigera Historia

Detta avsnitt är en sammanfattning av Storbritanniens historia

Kelterna invaderade brittiska öarna på 600-talet f.Kr. Romerska erövringen av England 43 e.Kr, innebar att romersk kultur och vetenskap gjorde sitt intåg på ön, med byggandet av många städer och vägar. Anglosaxare var närvarande på Britanniens östkust på 300-talet, och övertog efter 570-talet stora delar av England (som är uppkallat efter anglerna). Ett dussintal småkungariken växte fram, snabbt reducerade till sju stycken. Av dessa blev med tiden Wessex dominerande, inte minst under kung Alfred den store av Wessex, och 886 brukar betraktas som tidpunkten för Englands enande. Under 800-talet började nordiska vikingar att härja längs de brittiska öarna.

Mellan 200-talet och 800-talets mitt gjorde gaelerna sina förflyttningar från Irland till skotska öarna och högländerna, och från denna tid hör man inte längre talas om pikterna, men väl om skotsk gaeliska, ett språk som aldrig varit dominerande i skotska lågländerna, utan bara i högländerna och på Hebriderna. Skottland enades år 843 av kungen Kenneth I av Skottland.

Genom slaget vid Hastings 1066 lyckades normanderna under Vilhelm Erövraren göra sig till herrar över England. Under medeltiden präglades landet av inre motsättningar mellan de normandiska erövrarna och den anglosaxiska befolkningen. En långvarig konflikt, hundraårskriget, mellan engelska och franska kungar om landområden i Frankrike, skapade oro i landet.

Irland erövrades av Henrik II av England 1171. Wales utgjorde under tidig medeltid ett stort antal kungariken och furstendömen. Det erövrades av Edvard I av England 1282, formellt 1284.

Under Elizabeth I (1558-1603) lades grunden till ekonomisk och politisk stabilitet. Vid Elizabeths I död, inleddes Storbritanniens storhetstid och det brittiska imperiets framväxt. Från Napoleonkrigen fram till första världskriget var Storbritannien det militärt, ekonomiskt, politiskt och vetenskapligt ledande landet i världen, som dominerade världspolitiken. Industrialismens genombrott, som i Storbritannien skedde på 1700-talet, bidrog till landets dominerande ställning.

Första världskriget, mellankrigstiden och andra världskriget lede till stora ekonomiska och materiella förluster och det brittiska imperiets fall blev allt mer definitivt, trots att Storbritannien gick segrande ur båda världskrigen. Efterkrigstiden kantades av svåra ekonomiska tider och upplösningen av kolonialväldet.

Vilhelm Erövraren

Elizabeth I

Winston Churchill premiärminister 1940–1945 och 1951–1955.

Efter Winston Churchill är Margaret Thatcher en av de politiker som varit mest betydande under 1900-talet i Storbritannien. Med en hård liberaliseringspolitik (thatcherism) lyckades hon få Storbritanniens ekonomi på fötter, något som även ledde till massarbetslöshet i bruksorterna. Med inträdet i EG blev Storbritannien allt mer aktivt inom den internationella politiken igen. Tillsammans med Tony Blair är hon den längst sittande premiärministern (1979-1990) i Storbritannien, i modern tid. Thatchers popularitet kom efter hennes handlingskraftiga beslut i Falklandskriget då den brittiska avkoloniseringen kom till ett definitivt slut.

Under 1990-talet och början av 2000-talet genomförde Tony Blair omfattande sociala reformer. Utgifter till den offentlig sektorn höjdes och minimilön infördes. Skottland och Wales fick ökat självstyre och den isiga relationen mellan protestanter och katoliker på Nordirland tinade en aning.

redigera Geografi

Huvudartikel: Storbritanniens geografi

redigera Klimat

North York Moors, landskap i norra England.

Storbritannien har ett tempererat klimat med milda vintrar och svala somrar. Väderleken påverkas av Golfströmmen och den nordatlantiska lågtryckszonen, vilket ger blåsigt och ostadigt väder, stor molnighet och riklig nederbörd året runt med ca 2500 mm i de bergiga delarna och ca 600–800 mm i lågländerna. Lokalt kan nederbördsmängderna vara betydligt större.^[2]

Temperaturen faller sällan under −10 °C vintertid och stiger sällan över 35 °C på sommaren. Den högsta temperatur som uppmätts i Storbritannien är 38,5 °C, vilket skedde i Faversham i Kent i augusti 2003. Den lägsta temperaturen noterades den 30 december 1995 i Altnaharra i skotska Sutherland med -27,2 °C.^[3] Eftersom medeldygnstemperaturen även under vintern sällan sjunker under fryspunkten är tjockare snötäcke relativt sällsynt, utom i de skotska högländerna.

De östra delarna är i regel torrare än de västra, och de södra delarna närmare det europeiska fastlandet är varmare än de norra delarna.

redigera Administrativ indelning

Storbritannien är övergripande indelat i fyra delområden: England, Skottland, Wales samt Nordirland (se tabell nedan).

Den viktigaste administrativa indelningen i England, Wales och Nordirland är i grevskap (på engelska counties), vilket i svensk jämförelse närmast motsvarar län. I Nordirland, Wales och inom vissa delar av England, använder man sig av endast en lokal förvaltningsnivå, inte dubbla nivåer som i Sverige med både landsting och kommun.

Förutom indelningen i administrativa grevskap finns en äldre indelning i historiska grevskap, vilket påminner om förhållandet med län och landskap i Sverige. I vissa fall överensstämmer indelningen i de moderna grevskapen med den historiska.

Den brittiska statliga förvaltningen för England följer inte indelningen i grevskap utan är indelad i nio storregioner:

• Storlondon
• Västra Midlands (huvudort: Birmingham)
• Nordvästra England (huvudort: Manchester)
• Nordöstra England (huvudort: Newcastle-upon-Tyne)

Karta över Storbritannien

• Sydvästra England (huvudort: Bristol)
• Sydöstra England (huvudort: Guildford)
• Yorkshire och Humber (huvudort: Leeds)
• Östra England (huvudort: Cambridge)
• Östra Midlands (huvudort: Nottingham)

Storlondon har både en direktvald borgmästare och direktvald regionförsamling. Regeringen ville införa direkta val till regionförsamlingen för Nordöstra England, men förslaget fick svagt stöd i en folkomröstning (21,8 procent, den 4 november 2004).

Skottland har en annan förvaltningshistorik och där finns det inga grevskap idag. Där var det tidigare stad/köping (skot. burgh) som var den viktigaste administrativa indelningen från 800-talet fram till avskaffandet 1975. Då infördes en ny indelning med nio regioner på fastlandet, var för sig indelad i kommuner samt tre fristående ö-kommuner, men denna indelning varade endast till 1996. Idag har Skottland endast en förvaltningsnivå med 32 kommuner (eng. local authorities / councils).

Elizabeth II

Storbritanniens parlament

Staty av Britannia. Britannia personifierar Storbritannien.

redigera Statsskick och politik

Storbritannien är en konstitutionell monarki där monarken (Elizabeth II) är statschef. Storbritannien består av fyra konstituerande länder – England, Skottland, Wales och Nordirland. Storbritanniens parlament består av två kamrar, underhuset (House of Commons) och överhuset (House of Lords). Underhuset väljer premiärministern.

Underhuset består av 646 ledamöter valda från lika många valkretsar (529 från England, 59 från Skottland, 40 från Wales och 18 från Nordirland). Överhuset består av 706 ledamöter som blivit tilldelade sina platser, antingen genom arv eller i egenskap av livstids adelskap eller som biskopar i anglikanska kyrkan.

Premiärministern fungerar som chef för Hennes Majestäts regering och har den verkställande makten i riket. Enligt den grundlagsenliga sedvänjan har premiärministern och statsrådsberedningen (som han eller hon leder) ansvaret för sina handlingar till parlamentet, där de (enligt överenskommelse) är medlemmar.

Efter avvecklandet av imperiet valde många av de fd. kolonierna liknande politiska system som fanns i Storbritannien.

De tre dominerande partierna i det brittiska parlamentet, där mandatfördelningen sker via valkretsar vilka verkar emot små partier, är Labourpartiet, Konservativa partiet och Liberaldemokraterna. Både i Skottland och Wales finns nationalpartier, Scottish National Party respektiv Plaid Cymru - Party of Wales, som verkar för skotsk och walesisk självständighet, och de arbetar som en grupp inom brittiska parlamentet och EU-parlamentet. På Nordirland ser det politiska landskapet annorlunda ut med två unionistpartier, Democratic Unionist Party och Ulster Unionist Party som verkar för att provinsen fortsätter vara en del av staten Förenade kungarike, och två republikanska partier, Sinn Féin och Social Democratic and Labour Party som verkar för ett enat Irland, det vill säga att Nordirland återigen ska bli en del av staten Irland. I England finns sedan 2004 ett nytt vänsterinriktat parti, Respectpartiet, som hade en ledamot vald till underhuset i allmänna valet i maj 2005.

I val till det Skotska parlamentet, National Assembly of Wales och Northern Ireland Assembly, där mandatfördelningen sker proportionellt, har flera små partier nått representation: Scottish Green Party, Scottish Socialist Party, Scottish Senior Citizens Unity Party, Forward Wales, Alliance Party of Northern Ireland, Progressive Unionist Party och UK Unionist Party.

I val till EU-parlamentet, där mandatfördelningen sker proportionellt, har även andra partier nått framgångar, framförallt United Kingdom Independence Party, men också Green Party of England and Wales.

Se även Storbritanniens parlament och Storbritanniens premiärminister.

redigera Rättsväsende

Skottlands högsta domstolar - High Court of Justiciary och Court of Session - ligger i Parliament House i Edinburgh.

Storbritannien har tre olika rättssystem. Engelsk rätt (English law, vilken gäller i både England och Wales) och Nordirlands rätt är baserad på common law. Skotsk rätt (Scots law) är ett hybridsystem, baserat på civil law med beståndsdelar av common law. Acts of Union 1707 garanterar Skottlands separata rättssystem.

För närvarande är House of Lords den högsta appellationsdomstolen för alla kriminella och civila rättsfall i England, Wales och Nordirland, och för civila rättsfall i Skottland. Under Constitutional Reform Act 2005 ska en ny högsta domstol, Supreme Court of the United Kingdom, träda i kraft 2009.

Supreme Court of Judicature of England and Wales består av Court of Appeal, High Court of Justice (för civilrätt) och Crown Court (för straffrätt). I Skottland är huvuddomstolarna Court of Session (för civilrätt) och High Court of Justiciary (för straffrätt), medan skotska sheriff courts motsvarar uppskattningsvis engelska county courts.

redigera Försvar

Huvudartikel: Storbritanniens försvarsmakt

Storbritanniens försvarsmakt består av tre underavdelningar:

Brittiska armén, på engelska British Army, är de landbaserade styrkorna i Storbritanniens försvarsmakt och under 2006 hade de 107 730 man under vapen.

Royal Navy är en av världens största flottor, och har historiskt även periodvis varit världens största. Idag har Storbritannien fortfarande den största flottan inom Europeiska unionen. Flottan hade 39 400 stamanställda i april 2006, ca 90 stycken fartyg i tjänst, varav tre stycken är hangarfartyg.

Royal Air Force, RAF, är Storbritanniens flygvapen. RAF har i sin tjänst över 1000 st flygplan och 41 440 stamanställda i mars 2008.

redigera Ekonomi

Huvudartikel: Storbritanniens ekonomi

Bank of England, riksbanken i Storbritannien.

Storbritannien är världens 6:e största ekonomi, enligt Världsbankens rankinglista från 2006. Landet har en betydande finanssektor: London är världens största finanscentrum och Skottlands huvudstad Edinburgh är Europas tredje största finanscentrum. Storbritannien är världens sjätte största turistdestination med omkring 24 000 000 turister varje år och 1 800 000 anställda. Servicesektorn i sin helhet står för 70 procent av sysselsättningen.

Energisektorn är även den omfattande, med en andel av BNP på 10 procent, större än för något annat industriland. Skottland är västeuropas näst största oljeproducent (efter Norge) och Europeiska unionens största oljeproducent och naturgasproducent.

Jordbruket står för 2% av BNP och 1% av sysselsättningen. Produktionen täcker 60% av behovet.

Storbritannien viktigaste handelspartners är Tyskland, USA, Frankrike och Nederländerna. Dess valuta är pund.

redigera Demografi

redigera Språk

Engelska är det dominerande språket, även om det inte är ett officiellt språk. Utöver detta talar 30% av befolkningen i Skottland (och 2% av befolkningen i Nordirland) även scots; 28% av befolkningen i Wales även kymriska; 3% av befolkningen i Nordirland även iriska; och 2% av befolkningen i Skottland även skotsk gäliska.

I Wales är kymriska ett officiellt språk och i Skottland är skotsk gäliska ett officiellt språk sedan Gaelic Language (Scotland) Act 2004. Scots, iriska och korniska är officiella landsdelsspråk eller minoritetsspråk sedan 2001, när Storbritannien signerade Europarådskonventionen om landsdelsspråk och minoritetsspråk, men saknar samma statliga stöd och status som kymriska och skotsk gaeliska.

Många andra språk talas av ett betydande procenttal av befolkningen i Storbritannien, särskilt i storstäder som London, Birmingham och Glasgow, till exempel urdu, gujarati, bengali, punjabi, spanska, kinesiska, somaliska och arabiska.

redigera Religion

Westminster Abbey

Storbritannien har haft en lång historia av religiösa stridigheter, både med och utan vapen. Den kristna kyrkan började spridas bland den romerska provinsen Britannias (nuvarande England, plus Wales) befolkning i början av 200-talet, och blev under 300-talet en av romarrikets statsreligioner. Den gamla religionens tempel, exempelvis i Lydney, började förfalla på 430-talet. I samband med anglosaxarnas invasion kom de områden som de tog över, det vill säga England med undantag för Cornwall (och inledningsvis även undantagandes Devon och Cumbria), att avkristnas och asatron fick spridning. Påven Gregorius I sände den förste ärkebiskopen av Canterbury, Augustinus av Canterbury, att missionera i Kent, och irländsk-skotska munkar missionerade i kungariket Northumbria. Så återkristnades England under 600- och 700-talen. Synoden i Whitby bidrog till att lösa de tvistigheter som uppstod mellan de områden som kristnats av Rom. Genom vikingarnas anfall kom landet att åter temporärt avkristnas under 800- och 900-talen.

Skottland (latin: Caledonia) låg utanför romarriket och har en annorlunda religiös historia, men även där var det irländska munkar som kristnade landet (se Whithorn, Iona, Sankt Columba).

Efter engelske kungen Henrik VIII:s brytning med Rom 1534 kom England under ett och ett halvt århundrade uppleva religiös turbulens. Den anglikanska kyrkan, som är statskyrka i England, fick konkurrens inte bara av den romersk-katolska kyrkan utan även av nya grupper som bland annat puritanerna. Skotska kyrkan är sedan 1560 statskyrka i Skottland. Efter 130 år av teologiska och organisatoriska konflikter mellan presbyterianer och episkopaler blev den definitivt en presbyteriansk kyrka 1689, medan den Skotska Episkopalkyrkan blev ett från staten fritt trossamfund, tolererat 1712. Den Irländska kyrkan blev anglikansk 1536, och blev ett från staten fritt trossamfund 1871.

Huset Stuart verkade efter restaurationen 1660 för religionsfrihet, men det engelska parlamentet motsatte sig detta, och opinionen i parlamentet ändrades inte förrän Vilhelm III av England tillträdde tronen. Det blev 1689 tillåtet att tillhöra valfritt trossamfund, med undantag för den romersk-katolska kyrkan och unitariska trossamfund. Tillhörighet till Englands resp. Skottlands statskyrka krävdes dock för att bedriva universitetsstudier och vara parlamentsledamot. Full religionsfrihet infördes först 1829.

Deismen härrör från Storbritannien under 1600- och 1700-talet. Genom invandring under 1900-talet har landet också fått en betydande icke-kristen befolkning, samtidigt som andelen agnostiker och ateister ökat ända sedan den industriella revolutionen.

redigera Kommunikation

Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket väl utbyggt i Storbritannien. Motorvägar når de allra flesta större städer i landet och motorvägarnas standard är nästan alltid mycket hög. Det är också i Storbritannien som Europas mest trafikerade motorvägar finns och dessa finns framförallt runt London. Även övriga vägar som inte har motorvägsstandard har många gånger hög klass och är välunderhållna. Storbritanniens första motorväg invigdes den 2 april 1959, ett 115 kilometer långt avsnitt mellan London och Birmingham. Snitthastigheten den första halvtimman var 130 kilometer/timme och fler än 100 bilar kollapsade. Järnvägarna i Storbritannien är även dessa väl utbyggda. Det var också i Storbritannien som världens allra första järnväg invigdes mellan Stockton-on-Tees och Darlington 1825. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Storbritannien. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg som många gånger är av hög klass. Ett av de mest kända snabbtågen i Storbritannien är snabbtåget |Eurostar som går från London till Paris och Bryssel. Tågen mellan London och Edinburgh är också högklassiga snabbtåg.

redigera Kultur

redigera Litteratur

Se även Kategori:Brittisk litteratur

Några av de tidigaste författarna i Storbritannien var Jane Austen och systrarna Charlotte och Emily Brontë. På 1810-talet debuterade Walter Scott med sina historiska romaner. På 1830-talet debuterade journalisten Charles Dickens med Pickwickklubben. 1887 debuterade Arthur Conan Doyle med En studie i rött. Bland brittiska barnboksförfattare kan nämnas A.A. Milne, J.M. Barrie, Enid Blyton och JK Rowling.

redigera Musik

Se även Kategori:Brittisk musik

Från den brittiska musikscenen kommer flera band som fick internationell betydelse för utvecklingen av rockmusiken under 1960- och 1970-talen, bland andra The Beatles, Pink Floyd, The Rolling Stones, Queen och Black Sabbath. Under 1980-talet framträdde synthbaserade band som Duran Duran, Depeche Mode och Spandau Ballet.

redigera Film

Se även Kategori:Brittisk film

Den brittiska filmindustrin har alltid påverkats av den amerikanska. Alfred Hitchcock gjorde den första brittiska ljudfilmen, Blackmail men flyttade till Hollywood under 1930-talet. Trots begräsningarna kunde man under andra världskriget hålla en hög artistisk nivå med filmer som David Leans Havet är vårt öde. Genom filmbolaget Rank Organisation kunde man även efter kriget producera filmer av hög klass som Kort möte, Lysande utsikter och Den tredje mannen. Under 1960- och 1970-talet producerade Hammer Films en mängd kommersiellt framgångsrika thriller- och skräckfilmer. 1962 var det premiär för den långa serien filmer om den brittiske agenten James Bond. Under 1970-talet hamnade industrin i kris men i början av 1980-talet fick man ny optimism tack vare framgångsrika filmer som Triumfens ögonblick, Gandhi och En färd till Indien. Efter en nedgång i början av 1990-talet nådde den brittiska filmen nya framgångar med kostymfilmer som Förnuft och känsla, Emma och Shakespeare in Love. Efter framgången med Fyra bröllop och en begravning kom en våg av komedier som Brassed Off och Allt eller inget.

redigera Sport

Ett stort antal sporter anses ha engelskt ursprung; bland dessa finns landhockey ,biljard, cricket, fotboll och rugbyfotboll. Golf och curling har skotskt ursprung. Till exempel fotbollen har en lång förhistoria i form av olika bollspel, men dagens fotboll är en brittisk version, med regler utvecklade i Storbritannien.

redigera Källor

• Händelser man minns - en krönika 1920-1969, fil dr Harald Schiller 1970
• Nationalencyklopedin, 2007

redigera Referenser

1. ^ http://www.guardian.co.uk/styleguide/page/0,,184840,00.html Styleguide]
2. ^ Nationalencyklopedin, band 17, s.293
3. ^ Klimat- och väderleksstatistik från den brittiska väderlekstjänsten Met Office

redigera Se även

• Storbritanniens ambassad i Stockholm
• Politik i Storbritannien
• Storbritanniens premiärminister
• Storbritanniens miljö
• Utbildning i Storbritannien
• Sport i Storbritannien

redigera Externa länkar

Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD)

Australien | Belgien | Danmark | Finland | Frankrike | Grekland | Irland | Italien | Island | Japan | Kanada | Luxemburg | Mexiko | Nederländerna | Norge | Nya Zeeland | Polen | Portugal | Schweiz | Slovakien | Spanien | Storbritannien | Sverige | Sydkorea | Tjeckien | Turkiet | Tyskland | Ungern | USA | Österrike

 

Europeiska unionen (EU)

Belgien | Bulgarien | Cypern | Danmark | Estland | Finland | Frankrike | Grekland | Irland | Italien | Lettland | Litauen | Luxemburg | Malta | Nederländerna | Polen | Portugal | Rumänien | Slovakien | Slovenien | Spanien | Storbritannien | Sverige | Tjeckien | Tyskland | Ungern | Österrike

 

Europarådet

Albanien | Andorra | Armenien | Azerbajdzjan | Belgien | Bosnien och Hercegovina | Bulgarien | Cypern | Danmark | Estland | Finland | Frankrike | Georgien | Grekland | Irland | Island | Italien | Kroatien | Lettland | Liechtenstein | Litauen | Luxemburg | Makedonien | Malta | Moldavien | Monaco | Montenegro | Nederländerna | Norge | Polen | Portugal | Rumänien | Ryssland | San Marino | Schweiz | Serbien | Slovakien | Slovenien | Spanien | Storbritannien | Sverige | Tjeckien | Turkiet | Tyskland | Ukraina | Ungern | Österrike

 

Samväldet

Antigua och Barbuda | Australien | Bahamas | Bangladesh | Barbados | Belize | Botswana | Brunei | Cypern | Dominica | Gambia | Ghana | Grenada | Guyana | Indien | Jamaica | Kamerun | Kanada | Kenya | Kiribati | Lesotho | Malawi | Malaysia | Maldiverna | Malta | Mauritius | Moçambique | Namibia | Nauru | Nigeria | Nya Zeeland | Papua Nya Guinea | Saint Kitts och Nevis | Saint Lucia | Saint Vincent och Grenadinerna | Salomonöarna | Samoa | Seychellerna | Sierra Leone | Singapore | Sri Lanka | Storbritannien | Swaziland | Sydafrika | Tanzania | Tonga | Trinidad och Tobago | Tuvalu | Uganda